Innan jag fick barn har jag alltid tänkt på mig själv som en person som gillar att vara lite för själv. Tyckt att jag haft tydliga ensamvargsdrag. Inte så mycket som G. Han har alltid haft ett större behov att vara ensam än vad jag haft men ändå åt det hållet. Jag tror att jag har inbillat mig det här eftersom jag är uppvuxen i en stor familj där det alltid var (är) lite cirkus och att jag tyckte det var ganska skönt att flytta hemifrån och få lite tystnad och lugn och ro, Dessutom gillade jag inte skolans grupparbeten (något helt unikt kan jag tänka mig…) Att jag sedan, även i yngre dar, i princip alltid sökt sällskap så fort jag varit själv i mer än ett dygn har jag tydligen valt att förtränga.
Det som fått upp ögonen för hur mysigt det faktiskt är att ha andra människor omkring och få vara lite social är att jag nu börjat jobba och upptäcker hur mycket jag saknat daglig kontakt med vuxna människor. Jag tycker att det är helt underbart att jobba. Inte för att mitt jobb är så otroligt otroligt roligt – det är det ibland men verkligen inte alltid. Utan för att man har personer runt omkring sig och man rör sig i sammanhang där man får och faktiskt förväntas att vara social.
Jag lämnar Nils på förskolan. Pratar lite väder och barn med fröknarna. På vägen ut pratar jag med en pappa om hur svårt det kan vara att lämna sitt barn när det är ledsen. Cyklar till jobbet. På vägen upp till kontoret träffar jag en gammal arbetskamrat från ett tidigare arbete som jag ännu inte hunnit träffa på min nya arbetsplats. Vi pratar lite om hur det är på arbetsplatsen och när han ska gå i pension. Jag jobbar lite. Det kanske kommer in någon kollega och ber om råd eller synpunkter om någonting eller så gör jag det. På lunchen äter jag med några av mina närmare vänner, som just nu arbetar på samma ställe som jag. Vi snackar jobb eller bara trams. Och lite över ett är det dags att packa ihop för att hämta Nils. Fylld av energi av att få tänka lite och att träffa folk.
När jag var hemma med Nils såg jag till att träffa andra vuxna så ofta jag kunde. Jag träffade lite mammalediga kompisar och mammor från mammagruppen men en stor del av dagen var man ändå ensam med sitt barn. Tills ensamvargen G (som umgåtts med folk hela dagen) kom hem och skulle kompensera mig för hela dagens sällskapsbrist, hehe. Oavsett hur man är lagd rent sällskapligt är det nog svårt att vara i fas med sin partner när det är en som är hemma hela dagen och en som jobbar och träffar folk.
Jag ska försöka att försöka ta med mig den här insikten om det blir fler barn. Jag är ingen ensamvarg. Tvärtom, mår jag lite kasst när jag är för länge själv. Hur jag ska skaffa fram sällskap får bli en annan fråga. Kanske att jag kan hyra ett litet entourage någonstans.
hemmahosfrugris 