Igår var en jobbig dag, även om allt gick bra till sist, Vi hade varit barnvakt åt Nils kusin Filip på fredagskvällen och det var tänkt att Filips föräldrar (min syster med sambo) skulle passa Nils på lördagskvällen. Men så blev det inte. Nils var inte sig själv på dagen. Han var hängig och gnällig. Verkade mest känna för att sitta i knäet och kolla på Hopphatten. Och så var han ju lite varm. Nils tog 18-måndersvaccinet för drygt en vecka sedan. Rätt nyligen fick han lite prickar på magen så när han fick feber kände inte vi oss så oroliga över det. Det var tvärtom något vi väntat lite på. Jag har läst/hört/fått för mig att man inte ska ge febernedsättande till barn om det inte har väldigt hög feber eller verkar må väldigt dåligt av det. Att man ska låta kroppen klarar av det själv.
När vi till sist tog febern visade den 40,5 och då gav vi Nils Ipren direkt. Han blev snabbt svalare och piggare så vi var inte särskilt oroliga. Vi ställde in barnvaktsgrejen och förberedde oss på en lugn dag. Nils ville inte dricka så mycket vatten så jag åkte till Ica för att köpa Festis och tog vägen om Toys R us för att köpa lite grejer som vi ändå tänkt köpa men som kändes extra roligt att ge honom när han var sjuk. När jag kom hem mötte jag G och Nils som varit ute och traskat lite i området. Nils var ungefär som vanligt.
Under tiden jag gick för att packa upp maten jag handlat bytte G blöja på Nils. Plötsligt hörde jag nedifrån källaren hur G frågade Nils hur det var och liksom ropade på honom. Ett kort tag trodde jag bara att de lekte men sen jag hörde jag på G:s röst att det nog var något allvarligare. Jag sprang ned i källaren för att kolla vad det var. Nils hade börjat krampa i hela kroppen och ögonen liksom rullade uppåt. G höll på och ropade på honom och försökte nå fram men han var inte kontaktbar överhuvudtaget. Det var sjukt otäckt.
Jag ringde efter en ambulans och fick lipandes ur mig var vi bodde och vad som hade hänt. Telefonisten sa att hon skulle koppla mig till en sjuksköterska varpå jag halvfräste att vi inte ville prata med någon sköterska utan att någon skulle komma hit. Telefonisten lugnade mig och sa att ambulansen var på väg och att sköterskan bara skulle ge oss tips under tiden.
Det dröjde kanske fem minuter innan ambulansen kom men det kändes som en evighet. Sköterskan gav massa tips som jag försökte förmedla till G. Jag har hört någonstans att telefonisten på 112 ställer den som ringer en massa frågor, inte för att de behöver informationen utan för att lugna den som ringer. Det var sånt som for genom mitt huvud när hon omväxlande ställde frågor som ”andas han?” och ”vad väger han?”. När ambulansen kom stod vi med en naken Nils i farstun med dörren öppen för att kyla ned honom. Han hade precis slutat krampa men var fortfarande rätt borta.
Efter att ha tagit lite prover direkt i ambulansen konstaterade man att det förmodligen var en vanlig feberkramp som tydligen var ganska vanligt hos små barn när febern steg väldigt fort. Nils fick en Alvedon. Han var fortfarande väldigt slö och lite borta men det var tydligen så man var efter en feberkramp menade personalen, som var hur fin och proffsig som helst. Nallen är en souvenir han fick av dem. Efter ett tag åkte vi till Östra. G fick åka dit i vår bil så att vi skulle kunna komma hem igen.
Väl på Östra fick vi träffa en sköterska som visserligen var väldigt rar men som försvann rätt snabbt och sen fick vi vänta lääänge. Vi fick lite bristande information om vad det var vi egentligen väntade på och hur lång tid det skulle ta. Men det spelade egentligen inte så stor roll. Nils sov en stund och när han vaknade var han sig själv igen. Så otroligt skönt att se.
Både jag och G var rätt skakade över vad som hade hänt och hade dåligt samvete. Jag, för att jag åkt och handlat när Nils hade hög feber och G för att han tagit ut honom istället för att sitta hemma och ta det väldigt lugnt. Efter cirka 4 timmars väntetid fick vi träffa läkaren, som var hur proffsig som helst. Hon förklarade att feberkrampen inte hade något att göra med att Nils varit ute eller haft för varma kläder på sig eller liknande. Det enda vi hade kunnat göra annorlunda (även om hon inte uttryckte det så utan det var något man förstod av sammanhanget) var att se till att han inte fick så hög feber från början. Hon sa, tvärtemot vad jag hört, att man skulle ge febernedsättande så fort barnet hade feber. Fick man inte ned febern skulle man ge både Ipren och Alvedon och maxdos av detta. Det var extra viktigt nu när Nils hade haft en feberkramp. Läkaren undersökte Nils också. Både öroninflammation och halsfluss hade han, stackarn. Inte undra på att han var lite hängig, speciellt när han tagit vaccinationen också. I och med det och mina två halsflussar så får hela familjen äta penicillin nu.. Hej då alla sjukdomar.
Vi kom hem lite efter elva igår kväll. Nils var på gott humör och fick välling och penicillin innan han gick och la sig. Med oss. I vår säng. Nu är det hönsmamma och hönspappa som gäller ett tag.
hemmahosfrugris 